Jag har tänk lite på det här med tacklingar som konstform. En gång i tiden, för att dra en liten historielektion, fanns det killar i såväl Elitserien/SHL som i NHL som var fruktade för sina tacklingar och sitt fysiska spel. Deras spel fungerade som ytterligare en dimension till det vackra spelet som samtida spelare som Gretzky, Yzerman, Bobby Clarke, Lemieux, Forsberg med flera stod för.

Även i Elitserien hade vi spelare som hade en fysiskt spel som tillförde något i hockeyn och som hela tiden låg på den där berömda gränsen till hur man fick och inte fick spela. Vissa killar gjorde det med en briljans och en finness som gav deras spelskicklighet ett djup och ytterligare en dimension. Jag som är född 1995 växte upp med att kolla på spelare som Jörgen Jönsson, Peter Nordström, Johan Davidsson till viss del, Jimmie Ölvestad och Niklas Andersson på nära håll i Elitserien, och så klart Peter Forsberg i NHL. Men det är allihop killar som kanske inte hade det fysiska spelet som sin primära roll, men som trots detta gick in i närkamperna med en inställning att klämma till motståndaren och vinna pucken. I min bok så är Jörgen Jönsson den bästa spelaren vi har haft i svensk hockey de senaste 20 åren, utanför NHL förstås. I mina ögon så påminner han om Peter Forsberg i den meningen att han revolutionerade en spelarroll från att ha en ren poäng-görar-roll och storstjärna i sitt lag och ligan till att kunna spela riktigt hårt och ligga på gränsen till att spela riktigt hårt.

Lyssnar man på intervjuer med före detta NHL-spelare så säger de att den läskigaste spelaren att möta på isen var Peter Forsberg, han var den skickligaste på att de ytor, lägga passningar och allt det som gjort honom berömd och till en legend, men han hade också den där edgen som jag tycker saknas i dagens SHL och kanske delvis i NHL också. Killerinstinkten i alla lägen, en lös puck framför mål eller en motståndare med huvudet i isen; boom, boom.

Samma sak gäller egentligen Jörgen också, en vinnarskalle som få kunde matcha. Han ville vinna närkamper och struntade egentligen i den personliga utgången av det. För mig är det ledarskap. Att kunna offra sig själv för laget och ge det där lilla extra. Det behöver inte nödvändigtvis vara en snygg fint eller ett slagskott i krysset, en simpel bröstvärmare eller att få motståndarlagets stjärna att totalt tappa det och göra en idiotgrej. Att ge ditt lag lite extra momentum. Tyvärr så har det här försvunnit från svensk hockey. Tacklingar som experter och fans hade hyllat för fem år sedan bedöms idag som överfall och folk skriker sig hesa för att det ska bli avstängning, och ja; vissa grejer är riktigt fula. Men många tacklingar som domare och disciplinnämnden ger böter och långa avstängningar på är inte fula. Ta den här tacklingen från Ole Kristian Tollefsen förra året på Tobias Forsberg https://www.youtube.com/watch?v=u7tg93pq068. Forsberg är puckförare, Forsberg skär in i banan, han tittar inte upp – åtminstone inte i den riktningen han åker och har därav ingen koll på vad som händer runt omkring honom. Tollefsen trycket till honom, ja hand skridskor lämnar isen. Men detta tror jag att alla som har tacklat någon på en ishockeyplan kan skriva under på, att för att få till en bra tackling med en bra kraft så måste du ta sats med hela kroppen. Det är en rörelse som i allt annat, att frigöra rörelseenergi och rikta den mot en motståndare. Tollefsen tar sats ifrån benen och trycker till. Detta skapar en rörelse där din skridsko kommer att lätta en aning ifrån isen. Jag vill se mer tacklingar, jag har alltid varit ett fan av tacklingar och vill alltid se mer fysiskt spel på isen. Ni som själv har spelat förstår säkert vad jag menar med att de griniga matcherna där närkamperna blir extra viktiga var lite roligare att spela än de där man enbart kunde åka åttor runt motståndarna och inte behövde kliva in i situationer där det kunde bli fysiskt.

Jimmie Ölvestad är en anna favorit jag har som visat år efter år efter år att det lönar sig att spela fysiskt https://www.youtube.com/watch?v=RekLe8SUGIg. Titta gärna igenom videon, alla tacklingar är inte vad man skulle önska. Men han ligger ändå på den där gränsen som man älskar att se spelare ligga på.

Sen finns det så klart killar som Eric Lindros som bara med sin tyngd och sin brutala stryka kunde köra över folk, https://www.youtube.com/watch?v=7-BfI1vNQww, detta saknar jag också. Det är säkert många som tänker Alexander Ovetchkin när man diskuterar sådana fall. Och ja, Ovie är grym på offensiva tacklingar och att bara explodera in i folk, men han är lite ensam bland de riktiga superstjärnorna.

Tittar vi i vår egna liga så är det ännu värre. I dagsläget (20/2) så leder Anton Hedman tacklingsligan i SHL med 128 tacklingar totalt sett över 47 matcher, det ger Hedman ett snitt på 2.72 tacklingar per match. Alltså mindre än en tackling mer period. Säsongen 13/14 så är det också Hedman som är given etta, med 132 på lika många matcher (47). Detta ger honom ett snitt på 2.80, fortfarande mindre än en tackling per period.

Det längsta SHL.se låter mig gå tillbaka och till just tacklingsstatestik är 2011/12, det ger oss fortfarande ett snitt på under 3.0 per match. Någonstans där känner jag att det har blivit fel. Under matcher där Cmore rullar statistik så kan man ibland se tacklingsstats, mer ofta än sällan så är ledaren i tredje perioden uppe på hela EN eller TVÅ tacklingar. Antingen så har tjommen som räknar tacklingar grov dyskalulexi eller så har den en gång fysiska sporten hockey blivit en sport där det som en gång var en vacker konstform blivit något fut som vi vill ta bort. Wikegård har några väl valda ord som får avsluta den här texten. Debattera gärna tacklingar och vädra era åsikter här nedanför, vad tycker du? Är tacklingar ett spelförstörande moment eller tillför det något? Jag är intresserad av att veta vad ni tycker. Sitter ni på mer statistik angående tacklingar, maila gärna fredrikerlandsson95@gmail.com.

Här är Wikegårds åsikter, https://www.youtube.com/watch?v=W1UOX7UrGsw.

 

Erland