I helgen firade Arsène Wenger 1000 matcher för Arsenal. Och som han firade. Måste dock varit det sämsta kalaset någonsin. Att torska med 6-0 mot Chelsea och framförallt mot fransosens nemesis, José Mourinho, måste svida utav bara den.

Solskenshistorian om San José Sharks supportern Sam Tageson gör en glad. Den 17-årige supportern är hjärtsjuk – åt det svårare hållet – sen födseln. Sharks ärade honom genom att ge honom ett endagarskontrakt för att han skulle få förverkliga en dröm. Han fick åka igenom hajhuvudet, blev presenterad på isen, fick lägga lite straffar och fick stående ovationer med mera. Väldigt rörande.

Ärligt talat är det väl egentligen lite märkligt att fransosen fortfarande är kvar i Arsenal efter alla år? Visst uppskattar man en tränare som genomgående vågar satsa på unga spelare, på spelskickliga spelare och som inte ger vika för penningstinna spelare. Fast med facit i hand skulle man kanske börjat tumma på det lite tidigare. Och även om jag och säkert de flesta sannolikt uppskattar att ett lag vågar satsa på stabilitet och få ledarstabsförändringar så känns detta nu mest märkligt.

En sak ska man veta eller komma ihåg när det gäller Nordamerika och dess idrott. Det är mycket business, ja. Fast på få platser i världen ger man tillbaka lika mycket. Det är väldigt viktigt på andra sidan atlanten att kunna ge tillbaka till samhället. Någonstans har man insett vilket oerhört privilegium det är att få lira exempelvis hockey eller basket. Det finns ju faktiskt troféer för det här.

Wenger har fört Arsenal till tre ligatitlar – en som obesegrad – fyra titlar i FA-cupen och fyra Community Shield segrar. Fast senaste titeln var 2004-2005 i FA-cupen. Det är väl inte ett facit som är dugligt för en manager för ett lag som vill kalla sig storklubb? Numera skämtas det mest om att Stephen Hawking kommer att gå innan Arsenal vinner en titel till och att en Arsenal-spelare med trofé kallas damlagspelare – väldigt roligt dock.

Att ge tillbaka till samhället, ja Zlatan är ganska duktigt på det. Oavsett vad medelsvensson tycker är han en förebild för många och det med all rätt.

Nu ska man som Liverpool-supporter inte vara särskilt styv i korken då vi inte ens vunnit Premier League. Visst Uefa-Cup och Champions League smäller högt men annars är det främst gamla meriter man stoltserar med.

Medelsvensson bor inte i förorten så kanske vet man därför inte vad Zlatan betyder….

Fast är det dags nu? För Liverpool. Martin Skrtel har bytt ut självmålen mot mål i rätt målbur. Visst, han är inte ofarlig annars heller men det är lite av en sanning att om Skrtel gör ett fram så gör han minst ett bak också.

Tony Flygare, heja Tony. Som att se en Zlatan efter alltför många pizzeriabesök. Alla de halvkassa humorprogramen med Zlatan imitatörer, de borde anlita Flygare istället. Fast allvarligt, det är otroligt hur livet kan svänga. Hur en händelse kan påverka resten i en så förödande omfattning.

Är väl inte så konstigt egentligen att Liverpool börjat hitta rätt. Laget har övergett sitt statiska 4-4-2 som länge präglat laget och ersatt det med en offensiv fart och flärdfylld fotboll. Något som vi kanske aldrig någonsin sett hos Liverpool. Och hungern hos anfallet är större än hos Pacman. Fast huvudmålet måste ändå vara Champions League, och på så sätt göra klubben attraktiv igen.

Flygare, tomglasens konung. Tragiskt men fantastiskt. Bara att gratulera att han får berätta sin historia. Det är ganska viktigt! Minns Martin Bengtssons biografi ”I skuggan av San Siro: från proffsdröm till mardröm”. Det var också en viktig historia om en ung drömmare som fastnade i en depression och slutligen försökte ta sitt liv. Flygare och Bengtsson representerar glamourens baksida.

Calgary Flames ångar också på. Det är en målorgie som utspelar sig för tillfället. Jobbigt som supporter då man inte gillar förluster men samtidigt vet att i lagets situation är förluster att föredra. Tanka eller inte tanka, det är frågan.

Philadelphia 76ers tankar onekligen i NBA. Laget stoltserade med 24 raka förluster. Milwaukee Bucks är ännu sämre i tabellen men de har inte 24 raka förluster inte. Och det säger ju en del om att 76ers bokstavligt talat lagt ned säsongen efter att ha insett att man nog inte skulle till slutspel.

Fast väldigt gott att Flames i ”Battle Of Alberta” tvålade dit trät och ombyggnationsbrodern Edmonton Oilers med hela 8-1. Inte mycket till ”Battle” utan mer av en slakt eller en variant av att ge lillebrorsan rejält med stryk.

Att förlora 24 raka i professionell idrott är….finns inte ord. Det är….sämre än svensk tennis?

Svensk tennis är bedrövlig! Ingen vettig kan hävda motsatsen. Pingisen lever sedan länge på lånad tid. Fast där ångar åtminstone Jan-Ove Waldner gubbcharmigt vidare. Still going strong efter att debuterat i antika Grekland en sisådär 400 år före Kristi födelse. Har Jörgen Persson lagt av än? Ja, men det var nästan nyss.

Dessutom i Edmonton…aaaa svider!

Om vi för varje omgång lägger ihop de två sämstas resultat från vårt lag i Tips-SM, så skulle vi ändå kammat noll i varje omgång. Bedrövligt var ordet!

I NHL är Buffalo Sabres inte mycket bättre och det diskuteras en del om regeländringar gällande draftpositioner i både basketen och hockeyn då man tycker det är uppenbart att det finns lag som inte är med för att vinna matcher denna säsong.

Hade Stefan Edberg varit aktiv idag hade han fortfarande varit bäst i Sverige! Det är jag övertygad om. Vad hände med svensk tennis? Kanske var det carportens introduktion i de svenska villakvarteren. Utan garageportar ingen Einar Berg…..oj förlåt, Björn Borg.