Du kan lägga till några aj till. Plågsamma matcher, plågsamma minsann. Alla dessa känslor som bubblar upp, förväntningar, ångest, glädje och näst intill sorg. En hel del pinsamhet smyger sig in ibland.

Champions League bjöd på flera pinsamma insatser eller er imponerande om man vill vara av det positiva slaget. Jag föredrar den negativa sidan… mer i samklang med min natur.

Synd bara att Arsenal vände…

Just ”mina” lag fick stordäng av två gånger Madrid, Atletico och Real.

Malmö FF kan man inte förvänta sig mer av. De gör en ganska bra match fram till första målet. De får någon chans efter där också men sedan rinner det iväg. Inte så förvånande att man inte orkar stå upp och emot.

Summerat tror undertecknad ändå Malmö kan stå för ganska positiva matcher mot både Atletico Madrid och Juventus när man tar emot dem hemma. Det blir andra matcher och man kommer sannolikt ha mer energi. Vem vet, kanske får man stå där och segerskråla till tonerna av Vit Päls Blått ett lag?

Liverpool FC å sin sida vet jag inte vad man ska tro om. Matchen mot QPR var kanske en de sämsta insatser jag sett Liverpool göra samtidigt även en av de sjukaste upplevelser jag haft beträffande fotbollsmatcher. Man kan nog kalla avslutningen för en handbollsmatch. Inte för att det var några händer men för att från matchminut 86 – ungefär – bjöds det på målchanser i av ett sällan skådat slag. En match som såg orättvist nog såg ut att sluta 1-0 till Liverpool slutade till sist 3-2 till desamma. Anfall – mål. Anfall – mål. Anfall… ja ni fattar. Lika orättvist som det var skönt.

Får tacka Richard Dunne och Steven Caulker för de tre poängen. Inte helt oväntat med Dunne dock. I halvtid skanderade undertecknad att Liverpools enda chans till mål var just Dunne. Så till min stora glädje var han matchens första målskytt och såklart kom det i den egna buren.

Det är banne mig en konstform det Dunne sysslar med och han utför arbetet med perfekt precision.

Matchen mot Real Madrid var en annan historia. Anfallsmässigt relativt positivt men försvarsmässigt samma hönsgård som mot QPR för att inte säga alla andra av årets matcher. Och den där målvakten… suck.

På den pinsamma avdelningen finner vi inte helt oväntat Mario Balotelli. Han tycks inte förstå och det får mig att tänka på en lapp om dyslexi jag såg hänga på en skola. Den löd ungefär – har du problem att läsa så kan vi hjälpa dig. Lite överdrivet men är inte det lite som att anropa döva med radioreklam? Eller som när Telia ber en ringa om ens telefon inte funkar.

Oavsett så är det lite sådär man känner inför Balotelli. Det är lite hopplöst, intentionen är där men utförandet hackar.

Hoppet är såklart inte ute för Balotelli men att byta tröja med motståndarna i paus ser ju ruskigt illa ut. Särskilt med Pepe. Fast å andra sidan är ju detta tröjbyte kanske en framgång i jämförelse med att komma till Inters träningsanläggning i Milan-tröja.

För att försöka byte ämne lite, det är trots allt helg snart och ångesten kan väl få ta en paus tills helgens Premier League åtminstone. Expressen hade en ganska intressant lista på talanger i fotbollsvärden som det ungefärligen gick åt skogen för. Underhållande läsning och det mesta var väl en “korrekt” blandning av spelare som inte blev något och spelare som försvann eller att det helt enkelt gick åt helvete.

Fast bland alla namn är där några som ändå förvånar. Alexandre Pato, Ricardo Quaresma, Shaun Wright-Philips, Jermaine Pennant och Joe Cole. Okej de blev ju inte bäst i världen men deras karriärer är knappast en skamfläck eller fiasko och i jämförelse med exempelvis Freddy Adu, Goran Slavkovski, Fabio Paim och Kerlon är de oerhört framgångsrika.

Avslutar med rubriken ”Jägare sköt cyklist – trodde det var kanin” från Aftonbladet var smått fantastik. Trots den inbjudande rubriken orkade jag aldrig läsa den. Njuter mer av föreställa mig scenariot på egen hand.