Ja någon kanske reagerade på att något saknades bland 94-flashbacksen? Inte?

OS någon? Straffläggning. Peter ”Foppa” Forsberg. Jadå, Lillehammer och OS-guld i ishockey efter att Corey Hirsch blivit lurad och därmed förevigad som förlorare.

Sicket frimärke!

Dock gick det nog ändå bättre för Hirsch, även om han egentligen aldrig var någon höjdare, än Miodrag Belodedici. Rumänen som bommade när Thomas Ravelli blev förevigad som hjälte.

Jag tror att någonstans under 94 skapades alla mina intressen. I varje fall etsades de sig fast som något livslångt för det var ju inte som om det var första gången man hörde talas om fotboll och hockey eller musik och film för den delen. Det var liksom här det blev allvar.

När man sedan tittar på dokumentären Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer slås man kanske framförallt av hur bra Tomas Brolin faktiskt var.

Strax innan andra avsnittet var det inte så mycket allvar. Läste en saga för minstingen. – Är rävar snälla, frågade han – Nja, de äter andra djur men är inte farliga för oss, var mitt svar. Kom en följdfråga på det – Äter de tak?

Bra fråga! Eller? Så är det när en fyraåring är i farten eller en superhero wannabie in speed som Twitter fick det till – jäkla översättare. Briljant!

Tänker man lite längre så kan man dra paralleller mellan Foppa och Brollan. Ingen av dem fick sluta på sitt sätt, vilket är oerhört trist. De tillhörde båda det absoluta toppskiktet inom sin lagsport. Såklart tristast för Brolin då han mer blev till åtlöje och för att folk väldigt snabbt glömde bort honom. Inte minst jag.

Vi minns kanske mest det där bandaget, eller åren i Leeds eller den runde dammsugarförsäljaren.

Musikvideon är ett annat lågvattenmärke. Friends in Need, Alla vi.

Hur långt hade Brolin kunnat gå? Jag skulle utan problem kunna argumentera för att han gjorde mer nytta för landslaget än Zlatan någonsin gjort och nej vi pratar inte PR eller status. Zlatan är ändå typ nästan bäst i världen. Tänk om Zlatan hade haft Brolin bakom sig. WOW!

Jäkla benbrott alltså…

En annan sak man slås av är hur många mål som gjordes med huvudet. Och chanserna som inte sattes eller som dömdes bort…på huett som vi sagt i Skåne. Idag ser vi inte så många språngnickar eller frisparksvarianter för den delen.

Det första kan förklaras med att det är för mycket folk i straffområdet och risken att åka på en spark i plytet är för stor. Det andra med att dagens skyttar är så fruktansvärt skickliga att de inte behöver varianter. Alla vet vad som ska hända. Just därför borde kanske någon testa en variant. Tänk er Luiz Suárez, precis alla förväntar sig ett skott. Hade lurat alla om han passat.

En sista sak är Ravelli. Jag minns vilken jäkla sopa man tyckte han var. Och Tommy Svensson sa det så bra, att han fick brev där folk skrev saker som- ta f-n inte med den där Ravelli! Svensson erkände också att ”alla” sa att man inte kunde gå långt utan bra målvakt. Fast det motbevisade Svensson, som med egna ord sa att man kan visst kunde gå långt med en dålig målvakt. Såklart med skämtsam framtoning.

Ravelli erkände själv hur skönt det var med 94, det blev erkännandet han aldrig fått. Han förtjänade det. Svårt att se någon vara mer ödmjuk och vänlig än honom. Och så går han, utan att ens riktigt försöka, och vinner Mästarnas Mästare.

Nacka Skoglund är ett annat bortglömt geni som kanske kunnat nå hur långt som helst. Fast det gick som det gick, åt skogen.

F-n det blir en sak till, Tommy Svensson. Vilken lirare, humor. Jag minns att för ett antal år sedan satt jag och kollade på antingen Allsvenskan eller Svenska Cupen och som expertkommentator var det just Svensson. Med torr humor och sparsam kommentering med klädsam dialekt lotsade han och någon annan tittarna igenom matchen. Vid en sekvens är det en spelare som misslyckas med en passning, bredsida, två meter. Svensson konstaterar först att det inte var bra gjort och tystnad följer. Fast Svensson kan inte släppa det och drar lite från ingenstans till med något i stil med att kan man inte klara en sådan passning då hör man inte hemma på den nivån. Tystnad följer, en stund. Sen säger han – bedrövligt, det är bedrövligt!

Det kanske inte är exakt men det är så jag minns det och föredrar att minnas det.

Fast nog om då och över till nu. Idag börjar VM. Brasilien mot Kroatien. Fast jag är mest sugen på gruppen med förväntade jumbon Costa Rica och de tre som slåss om två platser. Såklart syftar jag på England, Italien och Uruguay. Efter mycket tanke så har jag kommit fram till att det blir bye bye Uruguay.

Som jag ser det är det målskillnaden mot Costa Rica som fäller avgörandet i gruppen. Det är nog lite av en nackdel att inleda mot Costa Rica. Premiär, debut för några och man är inte inne i det än. Dessutom saknas eller sparas sannolikt Suarez. Tror det kan bli lite jobbigt. Italien och England, en ganska passande premiärmatch för båda lagen. Alla som tror på kryss räcker upp en hand.

Chile, Holland, Spanien och ett lag som kommer bli jumbo i gruppen är också ett getingbo. Alla slår väl Australien men sedan är det svårt. Spanien känns som en trött favorit och det närmar sig att de gör en Frankrike – om man nu kan ha det som en term. Fast det går inte att räkna bort dem. Holland är unga och orutinerade, ser bra ut men hur kommer det att funka under VM. Holland är ganska tunna. Chile är lite okända för den stora massan men de har en del grymma spelare och de kan springa i sönder vilket lag som helst. De är bättre nu än under eran med Iván Zamarano och Marcelo Salas. Räcker det?

Belgien, rätt otroligt att ett land av den storleken får fram så många bra fotbollsspelare. Deras reserver på hemmaplan hade ju utan problem gått in i Sveriges landslag. Fast det säger kanske mer om oss än om Belgien.

Columbia, alltid underhållande. Carlos Valderama och René Higuita, behöver jag säga mer. Jag saknar dessa två tokar. Förvisso saknas Radamel Falcao i dagens trupp men är det någonstans de har bredd är det i anfallet.

Jag håller på eller föredrar Chile, Columbia och Belgien men jag tror mer på Argentina, Tyskland och Brasilien som aspiranter på guldet. Förutsägbart som tusan men det är svårt att säga något annat.

Luiz Felipe Scolari har drabbats av dödsbud men tja vi såg ju hur NY Rangers hanterade det i NHL. Poängen är enbart att ingen kan veta om det gynnar eller missgynnar Brasiliens resa mot VM-guld.

Apropå Rangers så förlorade de match tre klart men tog oväntat nog match fyra. Fast vänder gör de inte.

Annars handlar mycket i NHL just nu om vilka som inte längre är önskvärda i sin klubbar och som kanske kommer att köpas ut. Lite trist att en del lag sätter sig i samma båt om och om igen, typ som Flyers gjorde med Danny Briere/Vinny Lecavalier. Köper ut för att signa nytt som de sedan ogillar efter en stund. Som barn och deras leksaker…

Inte ovanligt att spelare får nya kontrakt eller förlängningar och sedan blir mer eller mindre oönskade, som Joe Thornton eller Dion Phaneuf. Ja man kan faktiskt lägga till finalisterna Brad och Mike Richards här också. Såklart handlar mycket om lönetaket och de problemen det orsakar i längden. Fast måste ändå kännas lite märkligt för spelarna, trots alla pengar så måste det liksom svida.

Vi avslutar med att konstatera att Landskrona än en gång dragits in i en spelskandal. Det kan ju ingen ha missat då det verkligen basunerats ut. Efter ett tag upptäcker man att tipset om de stora summorna som spelats kommer från ett antifuskbolag – Federbet – som i princip ingen hört talas om. Skulle man alltså kunna ringa till Aftonbladet och säga att någon i Asien spelat för skitmycket pengar och sedan skulle de bara svälja det?

Fast om det nu är sant, vad hjälper det att sparka Jörgen Pettersson. Om någon ”köpt” laget så…

Nu går jag på semester och det ska bli…det får ni räkna ut själva