Ja vad ska man säga en måndagsmorgon efter en sådan här helg. Det känns komplicerat, dumt och en del saker känns futila. Ska jag sitta här och vara rolig nu? Känns inte som det funkar idag! Det är synd för framförallt helgen bjöd på mycket godsaker.

Chelsea öppnade dörren till Premier League på vid gavel samtidigt som José Mourinho jagade bollkallar. Och tro det eller ej, en stund senare så orsakade Manchester City ett tvärdrag. Dagen efter så mosade Liverpool Tottenham – igen – och befinner sig plötsligt i förarsätet.

I SHL tuffar slutspelet vidare och det skulle inte förvåna mig ett dugg om FBK hipp som happ är i final. Grundserien är inte mycket för värmlänningarna men slutspel, det är en annan sak.

Manuel Fellaini….spotta är tufft…..jättetufft. Det passar verkligen in på veckans bästa jämförelse som såklart handlar om Manchester United. United är som den där tuffa killen från förr, han som gav alla på nöten och fick alla tjejer. Han som peakade eller hade sin prime i femtonårsåldern. Han som nu senare i livet återfinnes bak kassan på McDonalds och som vi småler lite åt för att livet faktiskt har lite rättvisa att bjuda på.

Handboll är ett skämt. Rätt hårda ord från en kille i och från Kristianstad. Fast när en så pass stor cup som EHF skriver om reglerna efter hand, det är otroligt amatörmässigt.

John Terry….

Spelar liksom ingen roll hur dåliga FBK är i grundserien. De är ändå ett möjligt finallag. Alltid.

Allt är frid och fröjd men så inser man att arrangören till EHF-cupens finalspel inte går dit, det går ju inte så då måste det delas ut ett frikort till semifinalen och ett annat lag som egentligen kvalificerat sig får snällt stanna hemma.

Alltså EHF spelar tre kvartsfinaler istället för fyra då ett lag fått frikort till semin. Visst jag förstår att handbollen inte är jättestor och att man vill ha bra tryck när allt avgörs men ändå. Amatörmässigt.

Younès Kaboul….

Vår svenske F1-förare lyckades faktiskt att ta sig i mål. Skoj, det går inte att förneka.

Så kommer vi fram till helgens höjdpunkt, allsvensk premiär. Och hur går det? Kan vi glädjas åt våra lags framgångar eller orkar vi sörja sitt lags nederlag? Nej. Varför? Ja det svaret vet ni ju redan, om inte så varade festen i lördags alltför länge. För baksmällan borde kommit i söndags.

Dumheten har fått ett nytt ansikte. Rädslan också.

Vad gör man, jag har ingen som helst %¤#%”#” aning. Folk dör överallt, dagligen. Det är ofta tråkigt men även ofta en del av livet. En del väljer en viss väg som försätter en i fara. Du kan vara knarkare, kriminell, undervattensvetsare, polis, militär och så vidare. Fast att vara 40+, fyrabarnsförälder och egen företagare tillhör ju knappast riskgruppen.

Nu kan man förvisso vara allt ovan och ändå valt en mindre ”passande” väg men i det här fallet så verkar det ju inte vara så. Detta handlar om en vanlig kille som ska se en fotbollsmatch. En match som kostade honom livet. Och några idioter har gjort fyra barn faderslösa på grund av fel halsduk.

Tony Deogan dog 2002 under liknande former men hans bror underströk igår att det fanns skillnader. Även om han saknade sin bror så var han medveten om att hans bror hade valt denna väg själv. Hans bror valde att använda fotbollsmatcher som en ursäkt för att få slåss med andra adrenalinsökande unga män i jakt på kickar.

Gårdagens dödsmisshandel var något helt annat. Den enda väg supportern valt var den till arenan via stentrappan vid Kärnan. Det är på många sätt helt oförståeligt. Slåss är liksom en sak att misshandla någon till döds en helt annan.

Längs denna tragiska väg smutskastat ju även fotbollen i Sverige. Man nyttjar lagfärger till något helt annat, något som inte alls har med sporten att göra.

Nu är det upprört lite varstans och det pratas hämnd och så vidare. Det vore om möjligt ännu dummare.

Och apropå rädsla så går det inte heller att blunda för incidenten dygnet innan. Där helt vanliga människor sitter och äter på en helt vanlig krog i Helsingborg och plötsligt blir överfallna av ett gäng DIF-supportrar som misshandlar gästerna med slag, sparkar, flaskor och bordsknivar. Där de även förstör stora delar av den helt vanliga krogen. Vad är vitsen med det?

Vad ville alla dessa inblandade från de två dagarnas incidenter få ut av detta? Vad är det för fel på mänskligheten eller oss när vissa slåss för mat och överlevnad medan vi slåss för eller om klubbfärger.

Vill avsluta med några ord från Erik Hamrén angående det tragiska och att andra supportrar visar stöd över gränserna. ”Det visar att där finns kärlek men varför ska det behöva bli så tragiskt innan man visar den kärleken”.