För att tåget gick! Det eller Finns Gud? var alternativen som rubrik denna hemska måndag. Båda frågorna är relevanta. Personligen hoppas jag på en roligare vecka än den som passerade.

Chelsea borde egentligen skämmas. Att ett lag av deras dignitet åker till en annan arena utan att ha någon som helst avsikt att spela fotboll är direkt pinsam. De hoppas alltså att ett mål faller ned i knäet på dem i säsongens måstematch i Premier League! För visst vill Chelsea vinna ligan, oavsett vad José Mourinho säger.

Jag tror att jag på ett rent personligt plan blev bestraffad efter att ha frotterat med en Chelsea-supporter, som jag dessutom kallar vän.

Fast det var ju inte förvånande egentligen, särskilt inte efter matchen mot Atletico Madrid i Champions Laegue. Gud borde straffa dem! Gör han det? Nej! Så finns han? I så fall är han en – beep – beep – för inte nog med att han låter Chelsea vara Chelsea han släpper dessutom ned den där – beep – bollen i knäet på dem. En ironisk gud måhända.

I mitt fall var det under en lunch, Kebab, som min ”Gud” det vill säga Robbie Fowler visade sig och slog ned på mig med sitt vrede. Och sedan hade jag ingen Samsung Galaxy S4 längre, åtminstone inte med en skärm.

Nä Chelseas gud är cynisk och beräknande…

När jag kom hem med mitt lik till telefon hade minstingen där hemma roat sig med att plocka isär saker som inte går att plocka isär. Samlarprylar som skulle säljas. Som nu inte kan säljas och därmed saknas några sådana stora papperssedlar med en extra nolla i vårbudgeten.

Fast år andra sidan är det just den där otäcka egenskapen som gör att lag som Chelsea och Manchester United vinner titlar medan Arsenal och Liverpool vinner absolut ingenting förutom hjärtan.

Och ”Just For Laughs” tror jag Robbie beslutade att min uppmuntrande energidryck inte skulle muntra upp mig utan istället bevattna min Aftonbladet.

Det finns inte så mycket mer att säga om det. Det lindrar emellertid inte smärtan (*6 eller vad det nu blir).

Smärta var någonting Chris ”Knuckles” Nilan hade mycket av. Undertecknad tillbringade lördagen med att se på dokumentären ”The Last Gladiators”. Den handlar om NHL´s slagskämpar, från förr. Idag är det inte samma sak längre. Såväl nostalgiskt som tragiskt och roligt. Påminde en hel del om dokumentären ”Playing with Fire” (samma titel som boken) som handlar om Theo Fleury.

En sak är säker om Matt Cooke hade lirat på Nilans tid så hade nog fått lägga av rätt tidigt. Han hade fått så mycket stryk och det hade fått införas ett kölappssystem för alla fighters som hade velat ge honom på nöten.

Cooke, ja man vill faktiskt bara slå honom. Den här senaste grejen på Tyson Barrie…vad ska man säga. Tröttsamt och upprörande.

Hockey – VM! Ja det är en turnering som hockeyvärldens största losers spelar. Vanligtvis är det ett sömnpiller men i år ser undertecknad faktiskt fram emot det. Sean Monahan i Kanada och Johnny Gaudreau i USA. Väldigt kul sett ur mitt Flamesvinklade

Min måndag suger men det är nog värre för Steven Gerrard. Tror de flesta kan känna empati för honom en dag som denna.