Ja vilken otrolig söndag. En händelsernas dag, kunde kört bara på saker som hände eller avslöjades på söndagen.

Överlag hände det mycket i veckan. Madrid mot Madrid i Champions League och ligan. Skottlossning inför den italienska cupfinalen och hur mycket till som helst.

Tänkte muttra lite om Färjestads ombyggnation där alla trotjänare åker ut med röven först och SHL men det känns…ointressant i sammanhanget.

Så då börjar vi någon annanstans! LA Kings, oj vad fel jag hade. Vilken comeback i serien mot eviga slutspelsfloppen San José Sharks. Tar de ankorna nu av bara farten?

En som inte har fart är Staffan Lindeborg. Varför får han kommentera något över huvudtaget? SVT hade en del idrott veckan som gick och såklart är Lindeborg där. Mossig som få, det han saknar i fart tar han igen i okunskap. Eller nä så funkar det ju inte. Irriterande rent generellt.

Mossa fanns det mer av. Framför allt på Clippers läktare. Mycket rasism generellt i veckan. Bananer hit, danser dit och i mitten fanns LA Clippers ägare som smädade bland att annat Magic Johnson.

Det Lindeborg hetsade upp sig mest över under kommenterandet av ett gäng hockeymatcher och Svenska Cupen var att pucken försvann in i ett par byxor under en av hockeymatcherna.

Nu är det vår, det blommar och värmen kommer och allt vad det heter. Likväl så kunde vi se tomten i Malmö. Två gånger dessutom.

Mikael Renberg är inte mycket bättre…snark.

Donald Sterling som är Clippers ägare, eller ska vi säga var, gillade inte dotterns umgänge. Böterna blev stora och en hård avstängning men det hårdaste straffet var väl att ligan beslutade att han inte får äga Clippers längre.

Fast Lindeborgs klassiska intervju ”nu ska jag förnedra J-O Waldner” är fantastisk. Leta upp den om ni inte sett den.

Ricardinho är för mig en gåta. Under brassens tid i Malmö har jag sett i princip alla matcher och jag förstår inte. Antingen är alla vänsterbackar i allsvenskan värdelösa eller så är alla som säger att han är så bra blinda!

Utan att försöka dra på mig ondska kan man ju undra om inte Sterling som rasist gett sig in i fel sport. NBA är ju kanske inte direkt känt för…ni fattar.

Bedrövligt MFF, bedrövligt!

Helt plötsligt avslöjas det att Sterling har cancer. Ska det vinnas sympatier nu?

En som dock har all sympati i världen är Javier Zanetti även känd som ”Traktorn” eller ”Il Trattore”. Zanetti har sprungit mest av alla på en fotbollsplan och han har gjort det helt outtröttligt. Och nu är det slut eller åtminstone väldigt snart.

Och alla kan väl även sympatisera med Klas Ingesson. Det går inte att säga tragiskt för Ingesson är nog väldigt nöjd med att ha besegrat cancern och alla dessa benbrott tror jag än så länge inte är för jobbiga för honom. Glädjen över livet är liksom större. Dock tror jag man kan säga att det är hemskt att se och att det gör ont i en.

Zanetti gillar två saker, fasta tider och träning. Han är ärlig, rakryggad, lojal, stolt och jobbar alltid hårdast. Han är värd att beundras och i dagens idrott är det nästan sjukligt ovanligt. Han har varit i Inter sedan 1995 och startat mer eller mindre alla matcher fram tills hälsenan rök förra säsongen. Dessutom är han väl i princip den enda kvar bland de idrottare man växt upp med. Att han samma år som han fyller 41 pensionerar sig är inget konstigt men sorligt. Det är en fast hållpunkt som försvinner.

För mig finns där en del hjältar från uppväxten, Theo Fleury, Håkan Loob, Wayne Coyne (Flaming Lips), Frank Black (Pixies), Thomas Öberg (Bob Hund), Jarome Iginla, Glenn Hysén, Robbie Fowler med flera. Fast jag tror inte jag känner samma respekt för någon av dem som för Zanetti.

Respekten för Petter Northug är nog borta nu. Fast det var väl skönt att han erkände och inte gjorde en Sven Nylander.

En annan som pensionerar sig från den ”min” era är Teemu Selänne och ”The Finnish Flash” kommer också saknas. Dock fortsätter Jaromir Jagr och på sätt är han väl den enda fanbäraren kvar från min uppväxt.

Zanetti gillar en sak till! Mer träning!

Jagr är även en av få fanbärare av hockeyfrisyren!

Fast spela i derbyt fick Zanetti inte. Det var såklart sorligt i sig fast inte hälften så sorligt som fotbollen på planen.

Och vilken fotboll sen. Okej Chelsea är tråkiga och skadeglädjen över deras vecka samt att det inte går ett dugg bättre för Manchester United nu är stor. Fast någonstans omges det där av passion. På olika sätt, men likväl passion. Serie A känns, i varje fall derbyt, oerhört passionslöst.

Och ilskan över Everton, passion både hos deras fans samt Liverpools. Milan – Inter innehöll absolut ingenting. Det var så otroligt oattraktivt. Det är nästan så det bör betraktas som en egen eller annan sport och inte fotboll. Två saker går det ut på. Stå still eller rulla runt. Hunddressyr?

Zanetti är kanske idrottvärldens svar på Captain America, de delar en del gemensamma drag och säkerligen värderingar. Och om man ska spinna på det så skulle väl Fleury vara Wolverine och Zlatan Iron Man. Kanske borde Spider-Man jämföras med Henrik Rydström

Veckans mest underhållande är annars just Henrik Rydström. Hans krönika om as var skoj. En väldig distans har den mannen och så är han kvick… med orden. Just att han inte rackar ned på de där som aldrig håller truten utan lyfter fram dem som beundransvärda. Humor!