En tuff helg har passerat. Begreppet rättvisa är alltid vagt i den form att de på den förlorande sidan alltid känner oförrättade. Fast varför skulle någon vilja vara en god förlorare?

På så sätt kan jag beundra min yngste pojk. En kille med osviklig optimism. Även om han är en meter kortare, 80 kg lättare och han ligger ner så är det alltid jag som är fast. Och allt han gör kantas av ledord hämtade från Teddybears – Hey Boy, you get knocked down get up again.

Egentligen kan ingen säga att Manchester City inte förtjänade att vinna. Fast det gör ju inte att smärtan mildras. Rättvisa vinnare har inte den effekten på oförrättade förlorare.

Dock kan man säga att Liverpool får skylla sig själva, att de gav bort titeln. Och det är helt sant och det är kanske det som smärtar mest. Vi hade chansen och missade och det är något vi kan hånas för. Ingen minns hur bra laget spelade för att ta sig in i titelracet när man sedan lika effektivt spelade sig ur det igen.

Och i Spanien så håller Atletico Madrid på att göra precis samma sak. De kunde avgjort, alla resultat har gått deras väg nu på slutet. Barcelona och Real Madrid kan inte vinna och likt i England klarar inte Atletico att knyta ihop säcken. En förlust följdes upp med ett kryss och när det avslutas så görs det i Barcelona mot desamma och vinnaren tar allt.

– Pappa, vann jag? – Nej! – Kom jag sist? – Ja! – Okej!

Kan ge mig f-n på att Atletico ställer sig liknande frågor när maj är slut. Vann vi ligan? Nej, den förlorades på inbördes möten. Vann vi Champions League? Nej, den förlorades mot storebror.

Och att förlora på det sättet är surare än citron och bittrare än grapefrukt! Och nej det är inte min egen personbeskrivning även om det är nära. Dock är det väldigt likt min äldsta pojk. Tonåren börjar tidigt nu för tiden.

Jag är mer av en sackosäck. Ju snabbare man ger upp desto snabbare kan man sätta sig ner igen. Dessutom en obotlig skeptiker.

Jag älskar mina barn för deras egenheter.

Henrik Lundqvist tröttnade på Sidney ”Sid the Kid” Crosby och hällde lite vatten på honom efter lite tumult i målgården. Inte helt olikt Shawn Thorntons tilltag på PK Subban. Äh, det är relativt harmlöst.

Det som är mer imponerande är att Rangers ser ut att vända mot Penguins. De såg utslagna ut för ett par dagar sedan men har knutit sig samman bakom Martin St.Louis som nyss förlorade sin mor. De fann energi i en tragedi eller två om man vill räkna in Dominic Moore.

Och att ”Lunkan” har tid! Slog kort över på melodifestivalen och se på f-n var det inte Douglas Murray och Lundqvist som ledde melodifestivalen.

Zlatan tog hem titeln i Frankrike och massa priser. Känns rätt sömnigt. Franska ligan är rolig men visst borde den väldige svensken husera i en annan liga?

En caddie dör på en golfbana, nu stod det i sporten men…nä skämt åsido så är det såklart hemskt. Måste varit väldigt omtumlande för spelarna. Och att de sedan skulle spela vidare är direkt korkat.

I Hockey-VM ångar Sverige på i ett makligt tempo. Mikael Backlund ser bra ut. USA, vann först enkelt och sedan på något som nästan kan likställas med fusk. Johnny Gaudreau ser emellertid oförskämt bra ut trots att han knappt når upp till Seth Jones navel.

Finland har det dock inte lätt. Skrällförlust och sedan överkörda – bokstavligt – av Ryssland. Tacklingen på Pekka Jormakka var inte snygg.

Kanada har också inlett sådär, fast det är ju en vanlig start för kanadensarna. De ska anpassa sig, hitta kedjor. Just de bitarna är lättare för de europeiska lagen.

Malcolm McDowell, mest känd från A Clockwork Orange, tyckte United förtjänade David Moyes och beklagade sig över att de sparkade honom. McDowell håller såklart på Liverpool och älskade den Moyes-staty som restes utanför Anfield ”DAVID MOYES for services to Liverpool Football Club”.

Viaplay kollapsade strax för avspark i söndags. Tack för den! Haranger av svordomar följde från flera delar av landet. När det väl lagts upp substitut för att se matcherna så hade känslan dött lite. Kanske tur.

Då var det mer känsla i Kristianstad där IFK fick på nöten av Lugi i handbollen. Detta efter att domarna missat en boll som tog på en Lugispelares röv. Ola Lindgren var måttligt road. Fast det såg kul ut, i bryskt rask takt gick han över planen, tackade domarna samtidigt som han mer eller mindre kallade dem för djävla idioter.

Nu har vi kommit fram till helgens höjdpunkt Javier Zanetti. Det var hans farväl på den stora fotbollscenen. Över 800 matcher för Inter och mannen är från Argentina, hur är det ens möjligt. Traktorn fick inte starta denna match heller men hyllades matchen igenom, bland annat omfamnades han vid Inters mål. Till slut kom han i varje fall till publikens stora glädje in, iförd en tröja med Zanetti 4 Ever på rygggen. Ett fan sprang in på plan, efter lite tumult ledde Zanetti honom själv bort från plan. De omfamnade varandra.

Zanetti är en gigant och odödlig i Italien. Framförallt i Milano. Såklart är han odödlig bland alla jordens Interistas. Många fotbollsspelare har mycket att lära av Zanetti, främst gällande inställning och lojalitet.

Någonstans mynnar allt detta ut i känslor. Och så är ju även namnet på denna blogg. Känslor är svårt. Årets berg-och-dalbana i Premier League, OS, Fotbolls-VM missen och mycket mycket annat har väckt känslor. Och inte minst ångest. Det är utmattande med känslor. Har liksom inte den grundkondition som krävs. Det är därför rentav skönt med en sommar med ”bara” VM och Allsvenskan i fokus.